Arturo O’Farrill

Dela den här recensionen:

Pianisten, kompositören och arrangören Arturo O’Farrill inleder sitt andra Blue Note-album med Herbie Hancocks snart sextio år gamla jazzstandard Dolphin dance. Den signalerar tydligt intentionen med nya albumet Legacies, där O’Farrill låter kärleken till pianobaserad jazz breda ut sig i all sin prydno. Legacies är faktiskt mannens första pianotrioskiva sedan en liveinspelning som släpptes 2005. 

Vi får nio låtar av namn som Thelonious Monk, Bud Powell, Sonny Rollins och Carla Bley, men också den fartfyllda egna kompositionen Blue state blues och pappa Chico O’Farrills dynamiskt dramatiska Pure emotion. Familjebanden är starka, för i den täta trion trummar Arturos son Zack O’Farrill i tandem med basisten Liany Mateo. Trumpetande sonen Adam O’Farrill uteblir dock denna gång.

Allt är mer avskalat än när denna Mexikofödde veteran inom latin jazz – i synnerhet afrokubansk dito – släppte sin första Blue Note-platta Dreaming in lions … för snart två år sedan. Då handlade det om två långa instrumentalsviter, framtagna i samarbete med The Cuban Malpaso Dance Company. 

På Legacies får i stället den mer orkestrerade afrolatin-jazzen, som Grammy-samlaren Arturo O’Farrill blivit så känd för, stå tillbaka till förmån för trillande trioturer. Med undantag för peruanen Pedro Flores närmare nittio år gamla bolero Obsession, då.

Hela projektet var tydligen Blue Note-bossen Don Was – ja, den Was, från Was (Not Was) – idé och önskan. Vass idé, mycket bra slutresultat, och ett strålande bevis på Arturo O’Farrills versatilitet.