Karine Polwart

Dela den här recensionen:

Där Polwarts senaste skiva, A Pocket of wind resistance, var mer av ett medvetet temaalbum har Laws of motion mer av en slump blivit detsamma. Motion kan här ses som flera typer av rörelse: från flyttfåglar (en populär symbol för Polwart), mänsklig migration, barntransporterna som räddade många barn från Tyskland innan andra världskriget, en japan som efter det att hela hans familj avlididt i den stora jordbävningen på 1920-talet färdades hela vägen till England för att ta hand om en designad japansk trädgård, till att lära sig att leva under det kalla krigets hot av en kärnvapenattack.

Som vanligt använder sig Polwart av väldigt små medel – sin egen tenorgitarr, brodern Stevens gitarrer och ett klockspel här, ett dragspel där, lite syntar och harmonier från Inge Thomson. Bas och trummor tillkommer på några spår.

Samtidigt skyr hon inte ovanliga medel. Två spår är huvudsakligen talade, I burn but I am not consumed, där berget under ön Lewis – varifrån Donald Trumps mor flyttade till USA – tar till orda i ett spår som musikaliskt påminner om Jane Siberry; och Cassiopeia, som sammanför citat från en statlig informationsbroschyr från kalla kriget med en nioårig flickas tankar kring hotet från kärnvapenkrig. Titelspåret är en läcker psykedelisk ökenblues, andra spår är rika på effekter.

Det finns ingen tvekan om Polwarts engagemang och allvar, men hennes framtoning är varm och medkännande, optimistisk. Hon är en social kommentator, en observatör. Vad man på 1960-talet kallade ”protestsångare”. Men också en förmedlare av känslor. Och det är svårt att inte bli berörd.