Van Morrison

Dela den här recensionen:

På Sweethearts från 1984 gjorde Ulf Lundell en svensk tolkning av Van Morrisons Into the mystic, i en alls inte oäven version som musikaliskt ligger nära originalet och även lyckas att överföra originaltextens öppna lyrik. Det är något i Morrisons blick på samtiden som påminner om Lundells i hans dagböcker. Med femtio år bakom pennorna har de ett säkert grepp, momentant uppsluppet, återkommande grinigt och med skarp blick för detaljerna. Om man delar deras respektive analys är en annan femma. I Storbritannien har Morrison fått hård kritik för ett par anti-lockdown-singlar och för rallarsvingar mot makten och media 

Formen är välkänd, Morrisons soul-keltik bekänner sig till den svarta amerikanska musiken som Lundells lyrik till den amerikanska poesins stigfinnande i Whitmans fotspår till Kerouac. ”Where have all the rebels gone? Was it just a PR stunt?” undrar Van Morrison. Och ja. Om man fäster blicken på ”rebellerna” som ramlade ner till Capitolium får man låga hopp om framtiden, men höjer man blicken finns det andra rörelser i tiden som i en större kontext riktar in sig på planetens överlevnad. Odlingsmänniskorna, klimataktivisterna. Där finns rebellerna. Å andra sidan är det bara poesi som kan förändra världen, sjunger Morrison i Only a song. 

Nu är han tillbaka med 28 sånger. Och han har hittat tillbaka till det ljusa steg som fanns på Moondance och Astral weeks och in i 1990-talets Enlightment. Van Morrison har hittat en rytmsektion som kan honom. Stommen är intakt från 2019 års starka Three chords and the truth. Han vill jobba snabbt och då måste man ha ett band som fattar vad som pågår. Som Dylan med The Band. Som Lundell under sitt tidiga 1980-tal med Backa-Hans och Hasse Olsson och Werner bakom trummorna. Latest record project volume 1 heter plattan. Det lär komma en volym två.