! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Kreativ musik

Katrine Amsler

Laslafaria

Skivbolag: Boogiepost
Recenserad av: Magnus Eriksson
Publicerad: 28 maj 2020

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Musiken på Katrine Amslers skiva Laslafaria har flera rötter. En är i den schwabiska karnevalsmusik med vilken man hälsade våren, den så kallade guggenmusiken. En annan är 1960-talets creative music-rörelse. De båda möttes i den schweiziska orkestern Laslafaria på 1960-talet, ett stort musikerkollektiv med både högt skolade och oskolade musiker vars musik utgick från folkmusik, marscher och barnvisor som sedan utvecklades fritt. Katrine Amslers föräldrar var med.

Laslafaria leker hon med en uppsättning klaviaturer, där lågbudget och hi-tech ingår fräck förening. Kring sig samlar hon musiker som Knut Finsrud, Josef Kallerdahl och gitarrfantomen Samuel Hällkvist. Formupplösningen är skivans dominerande tendens, men ibland smyger marschteman in, som i Tuba dynamite där blåset fantasiglatt tar spjärn mot koskällor. Eller den närmast programmusikaliska och oemotståndliga Inconvenient melody and somebody whistling, möjligen en fågel, medan spår som Average speed och Heavy early blue är radikalt formkritiska. I den senare hörs ekon från Samuel Hällkvists människa/maskin-experiment häromåret.

Om guggenmusiken, eller Guggenmusig som är en korrektare skrivning fast svårböjd på svenska, och den kreativa musiken ger utgångspunkter för Katrine Amslers idéer, går åtminstone mina associationer även i riktning mot Mike Westbrook och en del av Carla Bleys större grupper, kanske också Henry Cow.

Det understryker fantasirikedomen och upptäckarglädjen i den musik som Katrine Amsler skapar på Laslafaria. Mångskiftande, virtuos, rolig och alldeles oemotståndlig. Vad är väl en bal på slottet mot en uppsluppen karneval med fri improvisation?

Annonser

Banner-38-39-Trio-Erici-Lira-180x360 kopia