Wardruna

Dela den här recensionen:

Norska Wardruna är en av de egendomligare musiksuccéerna på senare år, åtminstone med tanke på hur okommersiellt konceptet kan tyckas vara. Genom att höras i tv-serien Vikings fick Einar Selvik en bred och hängiven publik, och det är just forntida inspiration som utgör grunden för hans musik. Här spelar Selvik dussintalet instrument – olika lyror, bronslur, slagverk, bockhorn, tagelharpa med mera – och står också för alla mansröster. 

Det är ofta storslagna, ibland närmast bombastiska klanger, med maffiga röstmattor, en dunkande trumma och oerhört sträva stråkar. Sången är många gånger försedd med en jättelik rumsklang. Det är inte en helt lätt gräns att balansera på innan det blir orimligt överdrivet, men Wardruna lyckas trots allt för det mesta. Dessutom varvas det med flera låtar som faktiskt är rätt så svängiga. Den inledande Synkverv är en polska med kort etta, och Viseveiding går i snabb femtakt.

En dryg timme är kanske i mesta laget att sträcklyssna på, särskilt som sista låten är tio minuter lång, men det går ju alltid att ta en bit i taget.