Axel Sondén & Flyttfåglarna

Hade Axel Sondén varit vissångare på 1960-talet hade han förmodligen fått sjunga en visa om mjälten i Hylands hörna, gjort stor succé med påföljande skivlansering och stor uppmärksamhet i tv-rutan, tack vare en egen stil, stor humor och charmig göteborgsanknytning. Så lever tyvärr inte visan i Sverige i dag, och varför det är så är det ingen mening att gå in på i denna recension, det skulle ta för mycket plats. 

Som vanligt kompas Sondén av sina Flyttfåglar, med bland andra lysande Emma Engström från 232 Strängar och Spöket i köket på klaviatur och vacker kör, vilken även består av Jenny Thorstensson som också spelar fiol. Nämnas bör också Alexandros Koutsogiannis som spelar snygga saxofonsolon. 

Tidigare har denne vissångares låtar kännetecknats av en allsångsvänlighet som bara Håkan Hellström-fans klarar av, men här är det något helt annat. Hitlåtarna och de minnesvärda refrängerna radas upp. Här finns inget av nödrimmen från tidigare skivor, och andra lustiga Sondénska märkligheter i fraseringen är nu mer en personlig stil än något störande. 

En kort skiva med bara åtta låtar men den lockar till omspelning på stört. ”Varför var jag så glad i morse, Bengt?”, sjunger Axel Sondén i en mindre allsångsvänlig men fyndig visa och svaret är naturligtvis att han var så nöjd med denna cd. Som med tidigare utgåvor har även Kleva stor Göteborgsanknytning och då kan berättas att det förr fanns en handelsman, där Masthuggskyrkan nu ligger, med epitetet ”Kungen av Masthugget”, och det råder ingen tvekan om vem som nu tagit över denna titel. Kleva låg, som alla gamla göteborgare vet, mellan Fjällgatan och Bangatan. 

Slutligen bör Axel Sondéns sång naturligtvis nämnas och den som lyssnar på hans tidiga låtar kan höra att rösten blivit betydligt mindre pojkaktig med åren vilket inte är någon nackdel, tvärtom. Dock bör det sägas att han även förr kunde göra hits, lika viktigt i visgenren som i folkpopfusiondito.