Niklas Persson Sextett

Dela den här recensionen:

Efter tre skivor med Kvintetten Som Sprängdes och andra band som Brända Broar är saxofonisten Niklas Persson tillbaka med musik som både liknar och skiljer sig gentemot vad jag hört tidigare. Nya medmusikanter skapar nya möjligheter, musik som skruvas till, på nya sätt. Samtidigt känns sättet att komponera igen, lite Mingus och Ornette, kanske, frijazz med en tydlighet i melodierna, ett allvar, men också en stor dos lekfullhet. Stilettvardag heter en av låtarna och känslan är att det pågår en fajt i musiken, instrumenten bråkar med varandra, men landar i samförstånd. Inga uppenbara våldsamheter. Möjligen lite vänskapligt näsblod. 

På den böjliga och bitvis supersvängiga Fil katt får Niklas Persson och Emil Strandberg till ett samspel mellan saxofon och trumpet som är rent aylerskt. De sex låtarna är ganska långa och rymmer olika temperament som Livsfarlig i hamn, oduglig till havs med en början och ett slut som uppmanar till lugn och ett mellanspel där Anders Ahléns akustiska gitarr hittar olika färger i soundet, både stillsamt och kaos när resten av sextetten vrider upp tempot. Roland K tänker jag är en hyllning till Roland Keijser som gick bort för några år sedan, något i kompositionen får mig även att tänka på Lars Gullin. Gömda folkmelodier. Snyggt. Känslosamt, men inte utan tvära kast.