Perry Stenbäck & Dekadansorkestern

Dela den här recensionen:

Välmeriterade och mångsidige strängaspelaren Perry Stenbäck släppte den utsökta skivan Danmarkar’n för något år sedan. Modern folkmusik, påhittigt utfört. Lite besviken blir jag av all standardvispop på den nya cd:n även om det måste sägas att danskarna behärskar, för att inte säga är mästare på genren.

Så en välgjord produktion vilket inkluderar klassisk doa-kör, skickliga kompmusiker och sist men inte minst några läckra solon av gitarristen själv. Som även är en mycket god sångare, men ingen Vreeswijk vars visor han framför allt gett sig på, och det kan man ju inte heller begära.

Det kan vara livsfarligt att blanda andra sånger med en mästares, men här överlever även mindre mästerliga texter tack vare catchiga melodier och refränger. Inledande Just nu är en svängig visa som visar Stenbäcks styrka som instrumentalist i ett band. Resonansgitarr och mandolin gifter sig i ett kort men läckert solo, få gitarrister fixar att hålla igen på det viset. I visan visar han också sin styrka som sångare, det vill säga att hans röst passar bäst för lägre toner.

I småbluesiga och egna Bara va’ med dig framgår att rösten inte fungerar lika bra i de högre registren. Här tolkas också Cornelis måttligt humoristiska Incestvisa och det känns väl egentligen som en text som kunde fått stanna i arkivet. Den följs av Cecilia Lind, ett för mig obegripligt val på alla skivor efter 1970. Det långsamma och ickedansanta tempot gör att skivan tappar tempo rejält.

Avslutande pampiga Sibelius framförs live och som tur är återupptar Stenbäck trenden han inledde med, alltså välsång, snyggt arr och vackra solon, vilket innebär bleckblås – och vackrare instrument i stillsamma vis-arrangemang finns nästan inte.