Vilhelm Bromander Unfolding Orchestra

Dela den här recensionen:

Eftersom Vilhelm Bromander fick ta emot både Orkesterjournalens pris Gyllene skivan och Sveriges oberoende musikpris Manifest för 2023 års album In this forever unfolding moment (Thanatosis) lär han sannolikt inte få samma utmärkelser igen, åtminstone inte så nära inpå i tid. Vilket han borde få. För detta nya album med hans större ensemble, som nu också bär namnet Unfolding Orchestra, är minst lika förträffligt som föregångaren.  

De tretton musikerna är i princip desamma som tidigare, vilket innebär en lång rad av landets främsta jazz- och impromusiker, och även här är det Bromander som står bakom alla extraordinära kompositioner och delikata arrangemang. Enligt honom själv fick han inspiration till komponerandet i samband med hans första sons födelse, och ser musiken som ett försök att sprida ljus, skönhet och hopp i en tid då motstånd krävs för att kunna hantera högerkrafter, upprustning, krig och katastrofer kopplade till klimatförstöring.

Inledande Jorden vi ärvde, den skall oss också ärvas är ett makalöst vackert, närmast episkt stycke där tonen av misströstan också kan övergå i vrede. En dubbelbottnad känsla av både vemod och kamp präglar även den efterföljande kompositionen Erde. Båda dessa stycken, inte minst det sistnämnda, ger mig också starka associationer till ett av mina absoluta favoritalbum någonsin, Charlie Hadens Liberation Music Orchestra (Impulse) från 1970.

For Dewey är en snygg hyllning till tenoristen Dewey Redman, från tiden då denne ingick i Keith Jarretts kvartett, och det avslutande, mycket kraftfulla stycket Calliope hämtar näring till form och innehåll från indisk klassisk ragamusik.

Insatserna från musikerna är magnifika, där Christer Bothén på basklarinett, Mattias Ståhl på vibrafon och marimba, Alex Zethson på piano och Martin Küchen, Elin Forkelid och Alberto Pinton på saxofoner bara är några av dem som får rejält med utrymme i Vilhelm Bromanders exalterande musik.