Skivrecension

Iskra
Improklassiker

Iskra

Iskra

Skivbolag: Caprice Records
Recenserad av: Magnus Säll
Publicerad: 17 maj 2015

Dela den här recensionen:

Jazzfantasterna rös. Alltså de som var uppvuxna på Bird och Gillespie och ”visste” hur jazz skulle låta. Och det var inte bara titlarna här som provocerade – Septisk tank, Blodstörtning – utan även hur musiken faktiskt lät. Och vilka instrument gruppen använde. Och hur de förhöll sig till sin publik.
Ja, det mesta med Iskra hade förmågan att reta upp den som hade bestämda uppfattningar om rätt och fel i musik. Eftersom deras själva syfte just var att vända upp och ner på alla sådana regler.
Iskra var egentligen ryska för ”gnista” och var namnet på en tidning som började ges ut av den ryska vänstern 1900. Det ger en hint om gruppens revolutionära anspråk. Men inte på ett fyrkantigt sätt, utan bredare, djupare. De spelade bland annat på skolor och mentalsjukhus och ville nå ut till dem som inte var musikaliskt skolade. Ändra ditt sätt att lyssna, tänka – och i förlängningen ditt sätt att handla.
1975 fick gruppen den prestigefyllda utmärkelsen Jazz i Sverige, vilket innebar skivutgivning och turné. Den resulterande dubbel-lp:n var samtidigt gruppens debut. Nu ges denna svåråtkomliga klassiker ut på nytt, remastrad och med extra material, dock enbart digitalt.
Iskra hade vid den tiden redan spelat tillsammans i fem år och bestod av Sune Spångberg, Tuomo Haapala, Jörgen Adolfsson, Allan Olsson och Arvid Uggla. Förutom traditionella instrument som sax, bas, trummor spelade de på till exempel andpipor, pianosträngar och den centralafrikanska marimban amadinda.
En slags startpunkt för gruppen var när Sune Spångberg spelade tillsammans med frijazzlegenden Albert Ayler i Stockholm 1962. När jag en gång intervjuade den vänlige Spångberg så beskrev han den händelsen som en befrielse: ”Allt var möjligt! Jag kan lova dig att det var ett stort äventyr”.
Friheten fick sedan fullt utlopp i Iskra. Gruppen var pionjärer på svensk mark. De följde i spåren av den europeiska improvisationsmusiken, som är frikopplad från bluesen. (Även om Debattsviten inledningsvis låter som skruvad deltablues från Mekongfloden.) Dörren står hela tiden öppen även mot världsmusiken.
Det sprakar, smäller och brölar om de här dryga två timmarna och slölyssning är omöjlig. Men samtidigt finns här gott om tystnad och stillhet, lugnet mitt i stormens öga. Ett litet ljud är lika viktigt som ett stort.
Trots att det är fyrtio år gammal musik, direkt från proggeran, så känns den märkligt modern. Samtidigt har de här lekfulla, smått rusiga improvisationerna inte tappat förmågan att provocera. Eggen är fortfarande vass.


Fler recensioner

Annonser