Irma Neumüller

Dela den här recensionen:

Traditionell vokaljazz med en lite individuell prägel tack vare Irma Neumüllers klara sångröst, som ibland övergår i rytmiskt, regnväderspromenerande scatsång. Det svänger på bra bakom henne när Stefan Wingefors (piano), Bo Nygårds (gitarr), Albin Halvordsson (kontrabas) och Johan Löfcrantz Ramsay (trummor) följer hack i häl på Irma Neumüllers trivsamma jazzpromenad.

Irma Neumüller började sakta gå hem genom staden strax efter 2001 då hon föddes i Stockholm. Till en början var hon aktiv inom den klassiska musiken – blott fyra år gammal började hon fila på cellon. I tonåren väcktes jazzintresset, och i synnerhet för vokaljazzen.

När vi skriver 2024 är Irma Neumüller elev vid Jazz Institut Berlin, och begår samtidigt albumdebut på Prophone. En etikett som tidigare släppt skivor med föregångare – och kanske rentav förebilder? – som Alice Babs, Rigmor Gustafsson, Lina Nyberg och Jeanette Lindström.

Fredrik Lindborg repriserar sin roll som Arne Domnérus i filmen Monica Z genom saxofongästande på en skiva vars låtar delas lika mellan svenska (kan bli lite käckt) och engelska texter. Irma Neumüllers kompositioner och framförande poängterar att vi har att göra med en jazzsångerska som är här för den långa sträckan.