Skivrecension

Immigrance
Stort band i dubbel bemärkelse Lira Gillar

Snarky Puppy

Immigrance

Skivbolag: Ground Up
Recenserad av: Rasmus Klockljung
Publicerad: 27 maj 2019

Dela den här recensionen:

På vägarna har jättesuccén Snarky Puppy en skiftande sättning där ett antal musiker turas om att delta på olika turnéer, men i studion samlas hela gänget. Inte mindre än 19 är de som spelar på Immigrance, och de flesta deltar i alla åtta låtarna. Det är ett synnerligen väl-arrangerat myller, där varje spår har inte bara sin egen karaktär, utan flera skiftar dessutom skepnad rejält efterhand. I inledande Chonks blir de tre gitarristernas riff blytungt fram mot slutet av låten, de tre trummisarna bollar plötsligt solon mellan sig i den funkigt synkoperade Bad kids to the back, och nio minuter in i Xavi dyker det oväntat upp handklapp.

De fyra (!) keyboardisterna spelar Rhodes-piano, Hammond B3-orgel, olika Moog-syntar, akustiskt piano och andra klaviaturer, och sätter ofta sin prägel på låtarna med sina tjutande solon. Basisten och bandledaren Michael League släpper fram inspiration från gnawa i flera låtar, där de tre slagverkarna spelar en uppsjö handtrummor och metallslagverk, medan den oerhört vackra Even us är -turkiskt influerad, med Leagues oud tillsammans med piano, flygelhorn och tre ramtrummor. Coven är närmast dubbig, med en malande basgång i sjutakt, mjuka mellotron-mattor, en långsam blåsmelodi och skevt studsiga trummor.

Snarky Puppy blir bara allt mer svårkategoriserade med åren, och frågan är om de inte också blir ännu bättre.


Fler recensioner

Annonser