Ikiranka

Dela den här recensionen:

Det finns varje dag grundade anledningar att stanna upp, att söka upp rum, platser och stunder för vila och reflektion. Att låta sig färdas över små tjärnar, stora vatten och dova skogar. Så kändes det att följa med den finska trion Ikiranka på en resa. På sitt debutalbum för de fram traditionella sånger från Finland och Sverige, blandade med egna kompositioner. Mina snåla kunskaper i finska gör att jag inte begriper mycket av texten på omslaget till albumet, men jag förstår och känner igen Oskar Lindberg, en av våra stora tonsättare och kyrkomusiker. Alla känner till hans fäbodspsalmer.

Ikiranka består av Joakim Berghäll, Juha Kujanpää och Teemu Korpipää. De två förstnämnda svarar båda för musik och kompositioner. Joakim Berghälls saxofon bestämmer ofta klangbilden och lägger över musiken de grundstämningar som regerar. Ibland blir det ord som sorgesång och vemod, ibland blir det saknad och lättnad, liksom längtan och svärta. Musiken kan treva och söka sig fram på ett ödmjukt sätt, dämpas och bara försvinna bort.

Att lyssna på Ikiranka är att fångas och följa med dem en stund på vägen, att göra en resa tillsammans, och göra det, gång på gång.