Esbe

Dela den här recensionen:

Esbes album Saqqara inspirerades av en yttre resa i i Egypten och genomsyrades av orientaliska klanger och Esbes intensiva, melismrika stämma.

På nya skivan, I might be dreaming, handlar det mer om en inre resa, i det undermedvetna – om drömmar. Drömmar om förlorad kärlek, ambitioner, klimatförändring, vad man fruktar mest och, inte minst, själva drömmandet.

Sångerna är fortfarande komponerade och framförda elektroniskt, rika på syntsjok och samplade stråkar och rytmer, med inslag av vibrafon, elpiano och orgel. Men den här gången är stilen mer stillsam, tempot neddraget, med klar samhörighet med gruppen Portisheads downbeatgrooves, vilket ger sångerna en känsla av hemsökelse som förstärker det genomgående drömlika temat.

Esbes röst är betagande. Ibland rättfram och enkel, ibland i harmonier, lager på lager. Hon kan med lätthet framkalla både Portisheads Beth Gibbons viskningar och Twin Peaks Julee Cruise cooljazz-stämma. Men på sånger som No desire och A lonely star är hon i en melismerande klass för sig själv.