Imago

Dela den här recensionen:

Det finns något nästan overkligt över Karin Boyes texter. Något flyktigt. Genomskinligt och svårfångat, men ändå så beständigt, sylvasst – och nästan lika ofta oerhört vackert. Och kanske är det just det dunkla som gör texterna så tacksamma att tonsätta och tolka. Vilket gör det märkligt att inte fler försökt. Daniel Lemma har gjort det. Katarina Hallberg och en handfull till likaså. Samt nu, Imago – en trio som föddes 2017 under musikstudierna på Piteå Musikhögskola.

Siri Wallentén, William Nordlund och Julia Sandberg tar sig här an de laddade orden med piano, gitarr, flöjt och små stänk av steel, banjo och – här och där – lite stråkar. Klassisk vispop, lätt kryddad med några uns americana. Stämsång och harmonier som lyfter fram vemod och allvar, men som samtidigt lyckas frammana såväl hopp som tro. Det är genomgående vackert och respektfullt och de elva spåren lyckas undvika onödigt drama och patosöverdoser och stannar i stället i en lättsam kostym. En lätt doft av sommarnatt och en genuint rar hyllning till Boyes vackra ordkonst.