HS3

Dela den här recensionen:

Efter knappt sex minuter in i inledande The importance of breathing ökar trycket och en insisterande uppmaning klingar fram med tyngd. Annars får vi mest öppna folkliga landskap mot en hög himmel av denna debuterande trio.

Skandinavisk ny musik, inte så knuten till historia och arbete som den Jan Johanssonska äldre.

Elgitarren från Emil Fahlén dominerar ljudbilden med långa vindlande improvisationer utan några skorrande distorsioner. Charlie Andersson Wistbacka står för kompletterande underliggande flyt med sitt diskreta fingerspel på basfiolen. Hans solon påminner i sin blondhet om Fahléns.

Man kan säga att de vänder på många stenar, möjligen väl många, och inte främst för att se vad som göms, utan mer för att hitta andra snarlika ljusblänk. Inte som den tyske arkitekten Ludwig Mies van der Rohes paroll ”less is more”. Stycket Horisont avslutas med ett medryckande melodiskt, mjukt och bestämt trumsolo av Philip Björnberg; hans vispar sätter stuns på musiken, ger mellanrummen fasthet och tätar till anrättningen. Åtta låtar, fyrtioåtta minuter.