Môra-Per

Dela den här recensionen:

Värmländska Môra-Per spelar i en svensk visrocktradition där flera av kollegorna lagt gitarrerna på hyllan: Svenne Rubins, Perssons Pack med flera. Men Per ger inte upp så lätt och firar inom ett par år 25-årsjubileum. Detta är skiva nummer sju och jag tycker inte att det känns som att bandet tröttnat, även om skivan kanske inte imponerar genom nytänk, utan mer tack vare en samling fina låtar, proffsigt utförda. Det finns inga svaga spår melodi- eller textmässigt, möjligen bortsett från en refräng med hjärta och smärta-varning. Samma låt hade för övrigt lika gärna kunnat ha spelats in av Ulf Lundell 1982. Môra-Per sjunger emellanåt på dialekt vilket funkar alldeles utmärkt. Instrumenteringen är högst osensationell men mellotron och tramporgel är ju mycket trevliga instrument. Mellotronen har här samma ljud som på Lennons Strawberry fields forever och det är ju kul tänkt. Emellanåt sjunger Pärra Eriksson duett med Ellinor Brolin och det är även det högst njutbart. Sammanfattningsvis en stark platta i genren men hade kanske fått sticka ut lite mer i mängden. Live kommer det bli kanon.