Esbjörn Svensson

Dela den här recensionen:

Det mesta är märkvärdigt med den här produktionen. Det är i huvudsak den enda där vi möter pianisten Esbjörn Svensson solo, utanför den trio som blev en angelägenhet för hela jazzvärlden. Det är också märkvärdigt att den når oss nu, fjorton år efter att Svensson omkom i en dykolycka. Och att den håller en sådan hög teknisk kvalitet.

Men märkvärdigast av allt är förstås musiken. Nio stycken, det längsta sju minuter, de korta runt 2:30, ett slags miniatyrer. Esbjörn Svensson spelade in dem under våren 2008.

Några av dem känns som mer eller mindre improviserade, andra har han säkert skissat på. Ibland låter det som mer av ett utforskande av musikaliska möjligheter, ibland har musiken en konstmusikalisk stil, för att i nästa stycke påminna om en Keith Jarrett intensivt matande en grundton runt vilken högerhanden dansar ackord och spirituella melodifigurer. Ibland skevar han iväg helt kort och blir atonal, men mest är det stilla lyriskt.

Avslutande Iota påminner om musikpedagogisk lek med Bach och Bud Powell som sitter med varsitt glas rött i källaren.

Det hela är oavbrutet intressant. Det är Esbjörn Svensson helt utan strålkastare och impressarier. Ljudtekniken har han lärt av mäster Åke Linton, den briljante, som kom att bli EST:s fjärde beståndsdel.

Det är Esbjörn Svensson ensam nere i källaren, som så ofta, berättar hans hustru Eva. Att han satt där nere och filade på något, tränade, repade, komponerade. Han arbetade konstant. Att han gjorde soloinspelningar därnere, till synes helt på egen hand, hade hon ingen aning om.

Inspelningarna fanns i Esbjörn Svenssons dator den där junidagen 2008 då han for ut till Ingarö i den stockholmska skärgården. Hustrun Eva sparade allt innehåll på hårddisk, men lät materialet ligga i lådan tills hon var redo att lyssna. Det skulle ta tio år.

Hon tog materialet till Åke Linton och tillsammans lyssnade de i fullständig tystnad på musiken. Tanken på den stunden är mäktig. I en kommentar säger Eva Svensson att det kändes som att få ”ett meddelande smugglat över gränsen”.

Styckena har hon namngivit efter det grekiska alfabetet, som Esbjörn Svensson behärskade. Nio pärlor, från Alpha till Iota. Att höra Esbjörn Svensson efter dessa år gör mig både rörd och glad.