Billy Strings

Dela den här recensionen:

Det finns något för de flesta på Billy Strings fantastiskt fina andraskiva Home. Avslutande Freedom för Doc Watson-diggaren, Highway hypnosis för Del McCoury-fans och för alla Dead-heads bjuder världens just nu bästa bluegrassgitarrist i låten Home på sju och en halv minut bluegrass-psykedelia med såväl tablas, stråkar, sitar och elgitarr som John McLaughlin hade tackat för. Strings snortajta turnéband med Jarrod Walker på mandolin, Billy Failing på banjo och Royal Masat på bas gästas av bland andra fiddlaren John Mailander, Jerry Douglas och vår egen (höll jag på att skriva) Molly Tuttle som sjunger på Must be seven, en låt som skulle ha färgat in på Tuttles egen debutplatta som kom förra året.

Strings har i år övertagit Tuttles plats som årets bluegrassgitarrist i den internationella bluegrass-organisationen IBMA:s rankning. På samma gång utsågs han till årets nykomling. Nej, någon nykomling är den 26-årige Strings icke. Men med den här skivan kommer få att komma undan honom. Det gäller såväl den bredarslade countryn som den som ännu bär sina gräsfläckar med stolthet. Till den senare hör Strings. Det här är strängmusik som välter såväl prärievagnar som stadens elsparkcyklar. Och så sjunger han ju så inihelvete bra. Handsken är kastad: vem kommer upp med en bluegrassplatta som knäpper Strings på fingrarna?