Stefan Sundström

Dela den här recensionen:

Ny skiva där Stefan Sundström emellanåt viskar sig igenom några av Evert Taubes mest uttjatade visor, till jazzkomp arrangerat av flitige Martin Hederos. Mick Jagger hade ärligt talat gjort det bättre, för det är uppenbart att slika rockröster passar bättre i låtar med lite mer driv, som i Här är den sköna sommar, eller Så länge skutan kan gå – vars fyndiga komp här bygger på en inledande tändkulemotor. Även Sundströms egna Taube-pastisch Vals i Pelekas tillhör det roligare. 

En detalj som är viktig i Taubes visor är tempot – det mesta ska dansas till, vilket hörs på många titlar och i flera texter. Änglamark, vars lyrik i och för sig är viktigare än melodin, är en vals men i arret på Stefan Sundströms skiva är det överdriven och långsam polyrytmik som bara gör det hela segt, det hade fungerat bättre som instrumentallåt. 

Sundströms sångröst hade också passat betydligt bättre till det berättande och burleska i Taubes ballader än i de långsamma romantiska visorna. Nu är det sega tempot inte något Stefan Sundström är ensam om, det är vanligt hos nutida Taubetolkare och beror kanske på åldrande sångröster. Fritiof i Arkadien är en visa vars tolkning motsäger detta, ett stillsamt men påhittigt arr och Sundström sjunger piggt medan han läser påföljande Brevet från Lillan allt för långsamt. 

Nu känns ändå flera av tolkningarna förhållandevis originella så kanske kan denna skiva ändå höra hemma i högen för de mer lyssningsvärda och nytänkande Taube-tolkarna, men det får nog framtiden utvisa.