Dimitris Mystakidis

Dela den här recensionen:

Dimitris Mystakidis kämpar på med sin gitarr. Och ur undertecknads lätt fördomsskuggade perspektiv, känns det som att kampen sker i tämligen hård motvind. Mystakidis är nämligen självutnämnd förkämpe vad gäller återinförandet av grekisk folkgitarr – i en musikvärld som ju annars är så aggressivt förknippad med bouzouki.

Men Mystakidis kämpar med den äran. Sedan solodebuten 2007 har han tagit sig an klassisk efterkrigstidsrebetika, emigrantsånger och traditionella melodier – allt utan att släppa sin stålsträngade gitarr.

På Here & there kryper melodierna runt just både här och där, i ett gränsland mellan bysantiska känslosvall och mer modern västerländsk popestetik, och eventuell längtan efter bouzouki skjuts raskt i sank. I stället blandar han in bluesgungande munspel och låter sitt precisa gitarrspel sällskapa med allt från ljuva cellosmekningar till slidegitarr, bas, tablas och såväl ney- som dudukflöjt.

Mystakidis står för majoriteten av sånginsatserna i ensamt majestät (uppbackad av filmiskt dramatiska körer) och hans djupa röst vilar vackert på en bädd av melankoli och mollbetonad längtan. Smäktande ballader samsas med glättigare upptemporytmer och skapar uppfriskande dynamik. Mest udda blir det kanske i Apo gynaikes dakrya, då Christian Ronig lite otippat dyker upp och sjunger sina delar på engelska.

Here & there är, sin tematiska tudelning till trots, en förvånansvärt sammanhållen mysupplevelse. En fin resa till en ödslig trakt där det mesta kan hända.