Punch Brothers

Dela den här recensionen:

Punch Brothers – vars namn är hämtat från en Mark Twain-novell – tillhör gräddan inom det som ibland kallas progressiv bluegrass. Med mandolinvirtuosen tillika Liras tidigare omslagspojke Chris Thile i täten ger de bluegrassmusiken nytt liv genom att sprinkla influenser från allsköns håll: rock, pop, jazz, diverse rotmusik – ja, även klassisk musik.

Banjomästaren Noam Pikelny har precis som herr Thile gjort sig ett namn även som soloartist. Lägg till bluegrass-adel-gitarristen Chris Eldridge, basisten Paul Kowert och fiddlerdiddlern Gabe Witcher och du har ett gäng med – japp – punch.

På Hell on Church Street hyllar och omtolkar Punch Brothers en lp av sin mentor Tony Rice. De tar sig an Rices folkorienterade album Church Street blues från 1983, en skiva där traditionellt material varvas med låtar av Bob Dylan, Bill Monroe, Jimmie Rodgers, Norman Blake, Tom Paxton, Ralph McTell, Gordon Lightfoot och Hamilton Camp. (Den senare för övrigt en flitig skådis och röstaktör i animerad film.)

Gitarristen Chris Eldridge (även känd från The Infamous Stringdusters och pappa Ben Eldridges grupp The Seldom Scene) studerade för Tony Rice på Oberlin Conservatory för två decennier sedan. Rice har också agerat inspirationskälla till mycket av det Punch Brothers skapat genom åren. Nu återgäldas allt Rice skänkt dem via en kärleksfull och akustiskt hållen skiva där gruppens framföranden varierar mellan det flinkt snabba och det stillsamt subtila. En mer än värdig hyllning.

På grund av pandemin tvingades Punch Brothers att 2020 ställa in sin turné. I stället kläckte Noam Pikelny den här idén om att tolka Church Street blues. Utan att lyssna på ursprungsskivan igen spelades låtarna in i Nashville i november, med sikte på att överraska den av allvarlig tennisarmbåge drabbade Tony Rice med det färdiga resultatet. Tyvärr hann Rice gå ur tiden innan allt var klart. På juldagen 2020 dog han i sitt hem, medan han fixade kaffe.

Tony Rice blev 69 år. Jag tror att han ler över påtåren där uppe.