Skivrecension

Heal
Drömskt och naket solopiano

Olimpia Dynarek

Heal

Skivbolag: Egen utgivning
Format: DL
Recenserad av: Ignacio Concha-Ferreira
Publicerad: 20 nov 2026

Det är en speciell genre – pianisten, helt ensam med sitt piano för att med improvisationen som ledstjärna tonsätta världen som den ter sig för musikern med sitt instrument.

Jag är själv mycket förtjust i denna gren som kräver både teknisk skicklighet, rejält med mod och en musikalisk känslighet utöver det vanliga. Bara häromåret visade Iiris Viljanen prov på denna konstform på ett formidabelt vis.

Jag inbillar mig att Olimpia Dynarek låtit sig inspireras av flera fina namn i genren, kanske Federico Albanese, redan nämnda Viljanen, men kanske framför allt tysken Nils Frahm.

I likhet med Frahm har Dynarek satt mickarna riktigt nära sitt instrument så att vi även hör alla småljud som blir till när pianisten rör sig, när pedalerna används och strängarna som i alla låtar är filtade. Ljudbilden blir på sätt intim och naken och ger låtarna en aura av mystik. Dynarek får pianot att låta som om det viskar fram en saga till oss. Och vi lyssnar uppmärksamt.

I några låtar bidrar även fjäderlätta syntslingor till den vemodiga, sköra och meditativa klangen. Det är nio enkla, avskalade låtar Dynarek spelar för oss, och det blir aldrig dramatiskt eller storslaget. Tvärtom, med dessa tio låtar uppfyller kompositören uppsåtet hon har satt upp: att komma riktigt nära pianot och dess klangvärld, återvända till och återupptäcka kärleken till instrumentets mest basala och nästan barnsliga klanger, och därigenom hitta in till pianots mest innerliga klangvärld. 

I synnerhet med Paths visar Olimpia Dynarek att hon har ett alldeles eget och starkt band till sitt instrument.


Fler recensioner

Annonser