Bill Frisell

Dela den här recensionen:

Bill Frisell är aldrig kvar där man sist träffade honom. Denne gitarrist är ju en outtröttlig upptäcktsresande som rör sig vidare och prövar nya användningsområden för sina musikaliska idéer. Så ock denna gång. I hans nya kvartett Harmony sjunger alla utom Frisell själv (i harmoni) – och då främst sångerskan Petra Haden. Harmony är också namnet på gruppens första platta och här handlar det om någon variant av americana i outtalad halvsymbios med jazz. Egna Frisell-låtar och klassiker som Hard times, Red river valley, Lush life och Where have all the flowers gone låter här som aldrig annars när spröd gitarr och cello bildar fond för sången. Fond och fond? Frisell skuggar den eller de som sjunger och tar (vare sig det är tänkt eller inte) över, om än med milda medel. Det är liksom hans karaktäristiskt lojt svajiga gitarr som letar sig fram genom all solo- och stämsång. Kanske är det därför jag aldrig får känslan av att lyssna på en grupp, utan en musikalisk idé som ännu inte riktigt hittat sin harmoniska form.