Adrian Raso

Dela den här recensionen:

Toronto-gitarristen Rasos tionde album Gypsybilly king fyller mig med obeveklig lust att bara ge mig ut på vägarna mot myrarna, älvarna, de blånade bergen, vidderna. Rak, obeveklig och fartfylld strömmar rockabilly-western-gypsy-musiken från Rasos gitarrer. Django Reinhardt-gitarr, javisst, och på något spår även Stéphane Grappelli-fiol. Ett par låtar som Dark waltz och Playa La Ropa får mig att sakta ner, stanna upp, veva ner rutan och insupa dofterna av vägdamm, barrskog och nyutslagna björkar. Men jämfört med albumet Devil’s tale från 2014, i samarbete med rumänska Fanfare Ciocarlia, är Gypsybilly king inte riktigt lika eldfängt. Mässingsmästarnas tubor, saxofoner, klarinetter ökade variationen, svänget fick en vildsintare laddning och de lugna låtarna drabbade med än större melankoli.