Richard Lindgren

Dela den här recensionen:

Richard Lindgren traskar mörka stigar. Midnattscroonern från Malmö har alltid varit en allvarsam låtsmed med nära till dunklet. Nya Grand jubilee gör inte heller det någon större ansats att blicka mot morgonsolen. Det är ett konsekvent mollstruket, regnblåsigt och långt ifrån gladlynt firande där artisten formligen sparkar in dörren till sin inre Bob Dylan anno Time out of mind.

Referensen är förstås förutsägbar, men mönster och medel blir stundtals så övertydliga att den är svår att bortse ifrån. Därmed inte sagt att Lindgrens uppriktighet inte lyser igenom i hart när varje spår. Sångerna här är skiftningsrika små hantverk, fullproppade med berättarglädje och begåvade med förmågan att, åtminstone stundtals, bända också de mest välbekanta anslagen i riktning bort från de mest omedelbara gemensamma nämnarna. 

Bäst låter det i suggestivt starka narrativ som Walk in the dark, Empire in ruins och Big fat nothing där mörkersynen är skarp och tilltalet naket närvarande.