Kasper Agnas

Dela den här recensionen:

Läste mig till att Kasper Agnas bryter ner komponerade musikstycken och improviserar med bitar och delar så att de sammanfogas till ett nytt, annat stycke. Men det hör inte jag, när jag lyssnar. Jag hör hur skönhet uppstår ur kakofoni – ja, oljud – om du vill. 

Det finns två sätt att lyssna på skivan: antingen att sluta lyssna, men då missar du ju alla chanser att upptäcka och höra, eller att verkligen lyssna, inte ge sig utan låta gitarren larma och väsnas, för att göra den hisnande upptäckten att musiken öppnar sig i all sin sprödhet. 

Magiskt, brukar rockrecensenter skriva. Det stämmer. Att höra musik – toner, ljud, rytmer – bli en del av livet och vardagen, de musikaliska känslorna blandas med ens egna livskänslor, det blir magi. Grain är en soloskiva för gitarristen Kasper Agnas. Hans gitarrljud pendlar i fyra rätt olika spår mellan akustiskt och elektriskt. Men akustiskt i betydelsen elektriskt och elförstärkt med akustisk känsla. 

Jazz? Eller noise music, om genren ännu finns? Med undantag för ett spår har allt spelats in live, så här hörs endast en gitarr, ändå låter det som en kakofonisk symfoniorkester med stråkar utbytta mot gitarrer. Så inleds förstaspåret Amnis (Creeks dream of ocean): tyst, rinnande, porlande. För att växa allt mer, till orkan och storm, ett översvallande hav. 1992 börjar i ett stort ljud som sen blottar och visar upp mer enstaka toner. Som dagar och minuter av ett år. Dock inget rofyllt år, verkar det. Far away, closer byggs från grunden: starka ljud ekar i tystnader, som blir nästan helt tysta före nästa starka ljud. I Mirrored memories går det elförstärkta över i elektronik, genren är snudd på åttiotalistisk industrirock. 

Men, om du inte valde det första alternativet, så lyssna ännu en gång. Och hör att dessa starka toner blir spröda som det finaste porslin och den vänaste vän. Hur tydliga kan budskap vara i instrumentalmusik? Vad jag hör: Ta hand om dig, ta hand om varje dag, ta hand om varann.