Grabbarna från Eken

Dela den här recensionen:

För ett par år sedan släppte detta gäng från Stockholm en skiva med Bellmans visor i folkmusikalisk tappning, det kändes både nytt, svängigt och som ett originellt men ändå väldigt passande sätt att tolka Bellmans epistlar och visor. 

Med dessa Taubetolkningar är det knepigare, det går inte riktigt att hitta samma nytänk och fräschör. Det beror delvis på den så taubeska sättningen dragspel, fiol och mandolin (se texten till Fritiof och Carmencita). Dock är mandolinen här en mandola. 

Sjunger på skivan gör Kim Persson och Samuel Linderström på, bortsett från Fritiof i Arkadien där basisten Peter Granström står för sången. Gemensamt hos de tre är att de sångtekniskt lagt sig till med något slags fylleskrål i fel valda textrader och det passar inte det minsta till Taubes visor, speciellt inte de stillsamma och vackra. 

Spelglädjen är det som räddar skivan, och Linderströms väl genomtänkta dragspelande. Persson är en lysande flöjtist men tycks i det här sammanhanget tyvärr föredra mandolan bortsett från hela två utflippade solon i Dansen på Sunnanö. Jag ställer mig faktiskt frågan om huruvida violinisten Tommy Lundgren eller slagverkaren Johanna Gustafsson kunde vara alternativ på sången. Heja Grabbar, men bättre kan ni!