Elin Lyth

Dela den här recensionen:

I en tid då de flesta sångare och sångerskor enligt undertecknad låter som någon annan är det en befrielse att höra Elin Lyth sjunga visor. För några år sedan tolkade hon Alf Hambe nästan lika bra som han själv, och med en röst som kändes skräddarsydd för de aktuella visorna. 

Nu har hon tagit sig an Kristina Lugn vars välbekanta stämma låg långt från Lyths men det är naturligtvis viktigt att göra något eget av tolkningar som dessa, och det gör Elin Lyth. Hennes röst kanske inte direkt framhäver det galghumoristiska, utan snarare det poetiska i dessa oftast svarta vardagsskildringar. Musiken är gjord av Daniel Östersjö, förutom tonsättare uppenbarligen även multiinstrumentalist. Naturligtvis finns där en tramporgel, det gör det ofta på visskivor nu för tiden, men även en kororgel i vackra Nu för tiden. 

Tonsättningarna spänner mellan visa och gospel med en hel del både jazziga och rockiga tongångar emellanåt men allt känns väldigt sammanhållet, mycket tack vare Elin Lyths personliga stämma. Visåret 2023 känns redan lovande och skivan får en extra eloge för årets troligtvis roligaste omslag, Textförfattaren hade nog gillat det, och såklart även dessa kongeniala tonsättningar och tolkningar om jag får gissa.