Mejram

Dela den här recensionen:

Bandets andra skiva blandar svenskt och nordamerikanskt lika friskt som tidigare, har spår på både svenska och engelska som hämtar från båda musiktraditionerna.

De två första spåren kan man säga är en av varje, först Andra chans som tydligt kopplar till svensk trad med skira sångutsmyckningar som varvas med storslagna balladtrummor. Efter denna kommer Edie och bryter av med bluegrassdoftande stämsång, en hel del attityd och svängigt banjo- och fiolkomp. Resten av spåren möts någonstans mitt på Atlanten, med drag från båda håll i en stundtals riktigt vacker folkpop.

Överlag håller texterna rätt så hög nivå och vissa melodier sätter sig medan andra mer glider in i ett slags dimma av annan folkpop som det släppts en del av de senaste åren. Men det är vackert, det tillstånd man försätts i när man har skivan i lurar i sensommarsolen eller hemma i köket för den delen. Det är ett tillstånd man vill vara i och skivan är ett gott sällskap.