! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Egenartat och storartat Lira Gillar

Johan Lindström Septett

From the asylum

Skivbolag: Moserobie
Recenserad av: Magnus Östnäs
Publicerad: 19 feb 2021

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

I april 2017 presenterade Johan Lindström en septett där den mångbegåvade gitarristen och kompositören samlat en av de mest övertygande blåslinjer som svensk jazz kunnat ställa upp: Per Texas Johansson, Jonas Kullhammar och Mats Äleklint. Kompet med Torbjörn Zetterberg, Jesper Nordenström och Konrad Agnas fulländar Lindströms septett vars premiärspelning på Stampen i Stockholm verkade som ett förebådande. Skivan Music for empty halls kom året efter. 

Plattan nådde även ut över jazzdammen till Elvis Costello, som Lindström spelat med tjugo år tidigare. En gemensam bekant ordnade fram plattan till singer-songwritern och Nashville-bon som meddelade att han kunde tänka sig att bidra till den nya skivan, vilket han nu gör i form av en spoken word-insats.

Costellos bidrag What what inleder From the asylum – huvudbulken inspelad i Atlantis-studion sommaren 2019 – som helt klart kan artbestämmas som ett lyckligt syskon till föregångaren. Här finns andhämtningen från Nino Rota, det svarta hålet i Kjell Alinges Eldorado, här finns Kullhammars sårade tenor i den sorgsna finska shuffle-orkestern The Prom, regnsonetten Solitude tune med Jesper Nordströms lätt preparerade flygel och här finns Texas spräck i drömska Echoes across the dunes. 

Utan att stänga till för stundens infall tycks On the asylum mer genomarbetad än föregångaren. Det enda plattan saknar är en hitlåt som förra skivans The run, en låt som naturligtvis borde släppas som klubbsingel – jag har inte sett en sådan spridning på åldrar som går igång när The run läggs på vinylsvarven. Vad plattan till exempel har är titellåten där Texas basklarinett lägger ett tungt riffgolv, över vilket Äleklint och Kullhammar blåser len höstbris. Och under allt detta Zetterbergs sångbara urträdsbas och Agnas infallsrika trumspel.

On the asylum mynnar ut i ett engelskt mellankrigslandskap med klarinettspel och pedal steel som theremin i Septet serenade, för att avslutas i en osalig dröm för pedal steel i Worms of underground. Därefter kastas man obönhörligen ut ur Johan Lindströms soniska ellips. Man vill genast återvända, men är lite osäker på om man ska kunna hitta tillbaka, om allt var en dröm, ett eko från en annan galax eller om verkligheten faktiskt rört på sig ett par grader.

Annonser