Kjellvander­tonbruket

Dela den här recensionen:

Det finns olika sorters mörker. Det finns det där becksvarta ingentinget som bedövar, som dödar allt hopp och som sprider otröstlig sorg. Men så finns det en annan svärta, nyanserad och tvetydig, med små glimtar av stjärnljus. Ett mörker där hopp och liv tränger sig in.

Och det är där, någonstans i detta skymningsland, som kombinationen av jazzande Tonbruket och Christian Kjellvander har sina sagostunder. Känsloladdade stunder där Kjellvander står för det innerliga berättandet, medan Dan Berglund, Martin Hederos, Johan Lindström och Andreas Werliin oerhört försiktigt och omsorgsfullt fyller i färg och form.

Det är stillsamt i sagorummet. Det är precis lagom varmt, som en sen kväll vid en vindstilla kust någonstans i skarven mellan sommar och höst. Trummorna tassar, stråkarna skaver och gitarrtonerna ekar i en evighet.

Precis som på föregångaren, Doom country, har Kjellvander skrivit det mesta av materialet, medan Tonbruket står för arrangemangen, vilket gör att det genremässigt lutar betydligt mer mot noir-americana än jazz, men summan av de två utgör något helt väsensskilt.

För här ryms en hel arsenal av ljudmässigt godis. Stämningsskapande och filmiska ljudsvep, Neubauten-flirtar, smått bombastiska explosioner, hovsam spoken word-trivsel och gotiska stryptag. Allt sammanhållet och sobert, varsamt spritt över ett öde landskap. Ett landskap i vilket valfri Wim Wenders-film hade kunnat utspela sig. Ett landskap där hoppets ljus och sorgens mörker trivs utmärkt tillsammans.