Erik Sandqvist

Dela den här recensionen:

Erik Sandqvist hittar sina egna, småkluriga parkpromenadstråk framåt, mitt bland musikens alla miljonprojekt. Hans sätt att sammanfoga egensinnigt valda bitar av jazz, rock, prog, progg, proggg (finns det en sån musikgenre, med tre g?), musiken från 1970-talets barnprogram, remastrad soul, anatolisk psych och analogisk electronica har få motsvarigheter, åtminstone i vårt land. Att Sandqvist döper nya albumet till Förstadens tallar är allas talar också sitt tydliga språk: detta är inte en artist i mängden.

För halvtannat år sedan släppte Sandqvist debutalbumet Bingo i lokalen, med avstamp i nostalgiska barndomsminnen. Nu satsar han allt på en och samma nuffra och når, om inte stjärnorna, så åtminstone talltopparna. Till vardags arbetar Erik Sandqvist som stadsplanerare, och kanske får han utlopp för mer svårrealiserade men ack så kreativa tankegångar i sin musik. Tankar och idéer om staden och hur den påverkar dess invånare. Välkommen till förorten, men med helt annan sorts förorts- eller förstadsmusik.

Låten T-shirt Gun doftar av turkisk psykedelisk konfekt på en picknickfilt nära Dungen, medan Diskutera i grupper om fyra (kan det vara det här numrets mest skönt aparta låttitel?) hoppar omkring som rörde det sig om Sagan om en Bo Hansson med klumpfot. Låtar som Egen härd är guld värd hävdar sig väl även på en internationell scen med besläktade musikmakare, vilket kanske ter sig lite paradoxalt med tanke på låttiteln.

Mot slutet av skivan infinner sig en viss mättnad inför Erik Sandqvists sound, men jag applåderar ändå hans individuella formspråk, trots att musiken kanske egentligen uttrycker en viss längtan efter kollektivism.