Maple & Rye

Dela den här recensionen:

Tydligen var det Charles Caleb Colton som först slog fast att ”imitation is the best form of flattery” – men jag tror nog kanske att inte ens Colton hade känt sig helt bekväm med de här nivåerna av epigoneri.

Albumdebuterande göteborgsbandet Maple & Rye har nämligen samlat sina inspirationskällor, sina musikaliska hjältar och en trave karbonpapper och sedan förlitat sig på att det ska hålla hela vägen.

Missförstå mig rätt, håller gör det ju. För en del. För den som vill ha mer av samma. För den som älskat sönder Mumford & Sons, Of Monsters And Men, Bear’s Den och all mjuk folkpop som varit en självklar del av musikutbudet de senaste tio åren, så håller det ju alldeles utmärkt. Plockade gitarrer, utsökta körer, pianoplink, hejiga trumkaskader och trumpetcrescendon sköljer över oss i klassisk fram-och-tillbaka-dynamik. Jag kan tänka mig att, precis som för förlagorna, så är liveupplevelsen bra lik ett väckelsemöte.

Men för en hel del andra, för de som vill ha något någorlunda nytt, för den som kanske ledsnat på skrapig Marcus Mumford-sång och stampa-takten-folkmusik, ja då blir slutresultatet lite väl tomt.