Adolphson & Falk

Dela den här recensionen:

Om jag räknat rätt är det nu 57 år sedan Tomas Adolphson och Anders Falk började göra musik tillsammans. Under denna smått hisnande långa tid har de, i min musikvärld, alltid funnits med någonstans i bakgrunden med sitt mjuka elektroniska plinkande. Konstant pendlande mellan publik pop och mer konstnärliga ljudinstallationer.

Därför känns det inte så oväntat att de nu tonsatt ett antal av Nils Ferlins tidigare opublicerade dikter från boken Efterskörd – Ferlinfynd från en spånkoffert. På något udda sätt känns duon besläktade med den bångstyrige dödsdansaren. Någonstans spelar de i samma lag. I vemodet, i det traditionellt ”svenska”, i växtlighet som gror, blommar, vissnar och dör.

Tolv visor – varav nio nya tonsättningar, två tolkningar och en alldeles egen renodlad hyllning i Brev till Nils (Johan Einar) Ferlin. Allt klätt i gedigna, tidlösa Adolphson & Falk-kostymer. Smäktande stråkar, tassande trummor, murrig ståbas, försiktiga gitarrer – och så texterna då. Ferlins bittersöta ord som ges kött och blod och en varsam fernissa av svensk visa.

Några spår bryter av, den lite muntrare Fåfänglighet och Någe annat med stompigt ölhallsblås, annars går det mest i moll, som sig bör. Stillsamt, eftertänksamt – men utan deppighet. I stället en vacker väg rakt in i mötet mellan två fina världar: Ferlins – och Adolphson & Falks. Sämre möten kan man verkligen tänka sig.