Bruce Molsky

Dela den här recensionen:

Han har hyllats av Mark Knopfler, Bill Frisell, Linda Ronstadt, Jerry Douglas, Sarah Jarosz och zeppelinaren John Paul Jones. Ja, han har till och med kallats den bäste amerikanske fiolspelaren genom tiderna. Darol Anger drog till med ”The Rembrandt of Appalachian fiddlers”. Vi snackar om Bruce Molsky, som förutom felan även är fena på banjo och – som det visar sig här – gitarr.

Från uppväxten på Bronx gator till en stuga utan varmvatten i Virginia. Nog verkar Molsky ha levt som musiken låter. Åtminstone lärde han sig den appalachiska musikens grunder från de gamla mästarna, långt innan O Brother, where art thou? blev en kioskvältare på bio.

Numera är Bruce Molsky ytterst väl ansedd inom de kretsar som vurmar för old time-musiken. I dag undervisar han i ämnet, och har en över tre decennier lång skivkarriär bakom sig, inklusive ett par Grammynomineringar. I katalogen finns plattor ihop med norska Ånon Egeland och Annbjørg Lien, finska Arto Järvelä, skotten Aly Bain och vår egen Ale Möller. Inga kioskvältare någon av dem, men väl musikförvaltare. Eller, jo, kanske gästspelet hos Mark Knopfler välte något i förbifarten.

Everywhere you go är något annat. Bruce Molsky gör här sitt första album med (nästan) enbart gitarr. Låtarna härstammar från Senegal, Madagaskar, Peru, Irland, Skottland, USA och från det nordliga Sverige. Här finns helt annorlunda tolkningar av låtar från Hoven Droven (Kom hem) och Ellika Frisell (Vals till Bruce). Plus gamla brittiska bluesrockbandet Bloodwyn Pig!

Everywhere you go bjuder på sånger och instrumentalnummer om vartannat. Tidigare nämnda Rembrandt-älskaren Darol Angers fiol gästar på tre spår och Mary Ann Kennedy sjunger den fina skotska Fios chun a’ bhàird (A message to the bard). En intim inspelning med mycken värme. I cd-häftet beskriver Bruce Molsky det hela som ett brev till sitt yngre jag.

Om du gillar Ry Cooder eller Joseph Spence när de är som närmast rötterna så har du en glädjande upptäckt att göra här.