Erik Söderlind

Dela den här recensionen:

Erik Söderlind spelar så fint, skönt och vackert, så sprött och mjukt på en nylonsträngad gitarr som dessutom får melodierna att bli ännu mjukare, finare, skönare, vackrare och sprödare. Och tyvärr ännu mer sömniga.

Just melodier, snarare än musik, för jazzgitarristen Söderlind tar sig inte an McCartneys låtar som en jazzmusiker utan som en, låt säga, fingitarrist. Ibland kunde, till exempel i Here, there and everywhere, det vara en klassisk gitarrist som spelar. Frestande att jämföra – inte till kvalitet men till attityden – med hur likaså jazzgitarristen Andreas Hourdakis attackerade Dylan på sitt hyllningsalbum.

Hourdakis gräver i låtarna, vrider och vänder på dem, för att hitta in till hjärtat och kärnan. Söderlind spelar blott melodierna – ja, tonerna. Korta stycken också, lite drygt och en gång under två minuter. Och borde inte orden ha smittat av sig på tonerna? Vissa låtar, som Eleanor Rigby, har ju tragiska texter.

Fler spår: Yesterday, Let it be, And I love her, Fool on the hill, The long and winding road … Genomgående ballader. McCartney har ju också gjort snabbare låtar, bland annat Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band och Back in the USSR. Kunde inte några snabba, mer tuffa toner ha passat för att bryta av och visa kompositörens bredd? En så här snäll pojke är ju inte Paul.

Jag vill betona att det inte handlar om gitarristens kvalitet utan om lyssnarens smak. Erik Söderlind spelar lika skickligt som när jag hört och berömt honom på scen. Men mina öron hittar bara ett par tolkningar, Michelle är favoriten, som blir mer än alltför vördnadsfulla hyllningar till Paul McCartney.