Martin Hederos

Dela den här recensionen:

Det är något med ett ensamt piano. Med rätt fingrar över tangenterna kan ett ensamt piano slå an hur många strängar som helst. Ett ensamt piano kan dra fram en mängd känslor, en del kopplade till minnen, andra till längtan, vissa bara tagna ur luften. När jag lyssnar på Martin Hederos fylls mitt huvud och min kropp av hemlängtan, förälskelse, övergivenhet, saknad, sorg, glädje, hopp, besvikelse, förlust. Framförallt infinner sig ett stort lugn.

Detta är Martin Hederos andra album med enbart piano, den första drabbade mig om än ännu mer. Han har en lång musikalisk karriär, bland annat som jazzpianist i Tonbruket, i duoprojekt med Mattias Hellberg, Nino Ramsby och Sofia Karlsson. Era spår tar avstamp i Hederos vänner och låtarna har namn som Lasse, Gudrun, Nina och Göran.

Kanske kan det ensamma instrumentet ställas bredvid litteraturens poesi. Där läsaren, eller lyssnaren, spelar en viktig roll och fyller verket med innehåll. Det är lyssnaren som genom att släppa in tonerna och utan att ifrågasätta fyller musiken med innebörd. Kanske är det inte ett album jag kommer lyssna på varje vecka, men i perioder kommer det definitivt vara ”the soundtrack of my life”.