Bröselmaschine

Dela den här recensionen:

Bröselmaschine bildades för drygt femtio år sedan. Gruppen varade i fem år. De är nu inne på sin tredje återuppståndelse. Den har varat sedan 2005 och är deras deras längsta aktiva period. Gruppens ledare sedan starten är gitarr- och sitarspelande Peter Bursch. Inspirerad av 1960-talets amerikanska folkmusik (Bob Dylan, Joan Baez, Joni Mitchell) startade han sin egen akustiska grupp, om än med tidstypiska, progressiva ”kosmiska” krautrocktendenser och influenser från både jazz och orientalisk musik.

Elegy, Bröselmaschines sjätte album (det andra sedan 2005), är ett elektriskt album. De akustiska inslagen är lätträknade, men deras mix av stilar och influenser är intakt. Det kommer tydligast fram på Oriental mind, med arabiska tongångar både i musiken och den nya sångerskan Stella Tonons sång. Bliss är ett helt acceptabelt keltiskt rock-anthem medan deras krautrock-bakgrund får vingar på instrumentala Sofa rock (en av två nyinspelningar från gruppens sjuttiotalsskivor. Låtens drömska karaktär, med ordlös sång av Tonon, tangerar både Tangerine Dreams senare stil, amerikanska ursprungsbefolkningens musik och Pink Floyd.

De river av en skaplig coverversion av Etta James I’d rather go blind (Tonon kan sjunga blues), följd av Black is your colour, där de leker sig in i hårdrockens domäner. Då kommer den avslutande Pajaro som ett oväntat pastoralt reningsbad, med akustisk gitarr, flöjt och sång på spanska.

Bröselmaschine må praktiskt taget ha lämnat sin akustiska bakgrund, men deras musik är fortfarande en smältdegel av stilar och inspiration; än finns det liv i den här femtioåringen.