Hedvig Mollestad

Dela den här recensionen:

När festivalen Vossajazz 2018 beställde musik av gitarristen Hedvig Mollestad valde hon att lägga sin etablerade trio åt sidan och i stället skriva för en sextett med den udda sättningen elgitarr, trumpet, trumset, dubbla klaviaturer samt slagverk. Resultatet är Ekhidna.

Efter en någorlunda lugn inledning drar gitarren loss i ett rejält rockriff i andraspåret A stone’s throw. Det slamras och stökas för fullt men är ändå närmast återhållsamt jämfört med den tio minuter långa Antilone, som är något av det mest intensiva jag har hört på länge. Det oerhört skeva huvudriffet för tankarna till en ännu mer skruvad Captain Beefheart. Susana Santos Silvas trumpetsolo som tvärt bryter av ger en kort andningpaus innan Mollestads gitarr tjuter och vrålar i ett flera minuter långt solo, medan ett distat Rhodes-piano mal fram riffet i botten och trummisen Torstein Lofthus manglar på med enorm frenesi.

Efter en kort liten låt (utan dist!) på bara gitarr och elpiano för att lugna ner det hela tar öset vid igen i titelspåret som bygger på ett mäktigt, fuzzigt riff i niotakt. Även här blir det rejält slamrigt men samtidigt väldigt svängigt. I avslutande One leaf left sveper atmosfäriska klanger och mjukt pulserande klaviaturbas in trumpeten i en skenbar stillhet innan trummorna plötsligt kommer in efter fem minuter och gitarren drar iväg i ett tokdistat solo.

Hedvig Mollestad smälter samman metal, frijazz och avantgardistisk rock till något alldeles eget, och Ekhidna är lika hård och högljudd som lysande.