Dori Freeman

Dela den här recensionen:

På sitt obetitlade debutalbum rör sig Dori Freeman från Virginia obesvärat i både appalachiska traditioner och mer rock- och bluesbaserade uttrycksformer. Hon rör sig gärna i det bitterljuva känsloregistret med avskalat akustiskt komp och innerlig sång. I sånger med elektriskt komp för steel-gitarren och det lite loja rytmkompet tankarna till Ricky Skaggs tidiga skivor på Epic, alltså en lätt anakronistisk touch där traditionsmedvetenheten ger den grundläggande stämningen och en mjukare attityd.
Men Dori Freeman räds inte tyngre komp eller orkestrerade passager. De underordnas dock lojalt hennes vokala utspel, som behåller sin okonstlat spontana och icke-dekorativa karaktär genom de skiftande inramningarna.
Det vore lätt för Dori Freeman att fastna i kategorin appalachiska, traditionsmedvetna singer-songwriters i gränslandet mellan folk och country, men hon lyfter över denna tättbefolkade mylla och låter sin egen vision ge musiken sammanhang och riktning, bortom genregränserna.