Anna Ihlis

Dela den här recensionen:

Erik Axel Karlfeldt är en nationalklenod, i samma prisskåp som Anders Zorn och Mora-Nisse, han älskade Sverige, han älskade Dalarna, landskap och folkliv. Han visar i sin poesi både ett allvar och en lekfull musikalitet, i någon mening var han både en speleman och en diktens vagabond. Han var dramatiker och en betydande poet, han fick postumt Nobelpriset i litteratur.

Anna Ihlis sjunger här Erik Axel Karlfeldt med Dalasinfoniettan, för arrangemang och dirigentskap står Joakim Unander. Medmusiker är Anna Ahnlund, Hanna Enlöf och Björn Sima.

Anna Ihlis har trängt djupt in i Karlfeldts ordvärld, hon visar en samhörighet med hans ord, men även en självständighet och en personlig frihet. Hon känner ingen stress med hans dikter, hon känner ro och lugn i alla melodiska vägar. Det är en omedelbar direkthet i dikternas tilltal, men även en skörhet:

”Det är långt, långt borta på en väg,
det är halt, svart och kallt.
Någon håller min hand
och drar mig med,
höga träd, höga träd.
Det är vind, det är vind, stark vind.”

Albumets grafiska design är otroligt fin och gjord av Lisa Johansson.