Bo Sundström

Dela den här recensionen:

Bo Sundström, mångårig sångare i Bo Kaspers Orkester, har spelat in sin andra platta med utgångspunkt från jazzstandards med egna svenska texter. För tre år sedan kom debutplattan i genren, Mitt dumma jag, och nu släpps uppföljaren, Det kanske händer.

Bo Sundström är en otroligt bra sångare och mycket rutinerad scenartist. Jag kan dock tycka att det finns en liten bit kvar av botanisering i de tyngre jazzidiomen för att riktig svänga ibland, men det är alltid trevligt att lyssna på. Texterna är geniala, och de musikaliska arrangemangen mycket fina.

Rubrikerna till de svenska texterna blinkar åt originalen, både när det gäller språk och innehåll, men är omisskännligt Bo Sundströms egna. Eller vad sägs om Var lugn – Speak low, Bosse och jag – Body and soul, Du som kan allt – Teach me tonight eller Det kanske händer – It could happen to you.

Roligast är kanske de lite snabbare numren. I Var lugn kommer jag på mig själv med att dra på munnen och tänka på en manlig Monica Z i hennes yngre år. Du som kan allt är en tät låt där en kan se läraren och adepten framför sig. Och ”Vi har det bra, Bosse och jag …” är en återkommande textrad i en barmusikversion av en historia om hur det är att resa med sig själv genom livet.

Min enda invändning – möjligen – är att den något banala texten i sången Som vanligt (Falling in love again) skär sig lite mot ursprungsmusiken som ju är Marlene Dietrichs paradnummer i filmen Blå ängeln från 1930. Med tanke på dagens debatt och samhällsklimat känns det som om en låt från Berlinskt 1930-tal kanske skulle ha fått en mer allvarsam, och möjligen mer samhällsbetonad, text. Men det är en känslomässig marginalanteckning från mig personligen som reagerar väldigt starkt när jag hör dessa melodier i dag.