Bombino

Dela den här recensionen:

Omara Moctar, mer känd som Bombino, tar det tillbaka till Afrika. Efter att ha gjort sig ett namn i västvärlden som gitarristen att räkna med i post-Tinariwen-floran och genom samarbeten med Rolling Stones-medlemmar och inte minst indierockstjärnor som Dan Auerbach från The Black Keys och David Longstreth från Dirty Projectors vill han nu ta ett steg bakåt, men samtidigt framåt, till ursprunget.
Gitarristen, sångaren och låtskrivaren från Niger är säkert nöjd med de albumproduktioner de två sistnämnda herrarna fixade till åt honom, men på Deran låter han faktiskt mer homogen i sin framtoning. Bombinos gitarrspel är lika kvickt och läckert som vanligt, om möjligt ännu mer så. Musiken vilar på den välbekanta ökenbluesen men inte på lösan sand. Hans gitarrgudar Jimi Hendrix och Mark Knopfler känns igen, väl integrerade i Bombinos eget sound. Bombino sjunger fortfarande på tuaregspråket tamasheq, och att spela in skivan i Casablanca – han har inte spelat in en skiva i Afrika på närmare ett decennium – visar sig ha varit en god idé. Det känns som att Bombino öppnar upp sig mer, slappnar av i den hemtama miljön. Hoppfullt och optimistiskt tacklar Bombino det turbulenta som sker i hans närområde. Tuareggae låter kanske småtokigt, men det är lite så det låter.