Lisa Grotherus

Dela den här recensionen:

På Dekontee, första albumet i eget namn, har Lisa Grotherus ställt undan tenorsaxen och spelar enbart klarinett och basklarinett. Spännande att klarinett återkommit som jazzinstrument, det ger en annan känsla och stämning än saxofon. Basklarinettens djupa, brummande toner är speciella på sitt sätt men än mer fascinerar Grotherus sätt att spela (vanlig) klarinett. Ibland kan hon yla till men oftast spelar hon så man verkligen hör att klarinetten är ett träinstrument. Hon får träet i instrumentet att vibrera mjukt och stilla.
Lisa Grotherus har komponerat all musik men jag upplever ändå Dekontee som individernas album. Alla tillåts spela som de är. Oskar Schönnings varma bastoner känns som alltid igen direkt, Konrad Agnas trummar försynt men eget och Lisa Långbacka spelar öronöppnande duetter med klarinetten. Ja, både med och bredvid, de kompletterar varann, diskuterar och nästan duellerar.
Intro och Jag lever, jag lever! är ett par sådana duetter på (bas)klarinett och dragspel. Fast ännu mer häpnar jag över Milton Öhrström, pianisten, som jag först nu hör och begriper hur lovande han faktiskt är. Ovanligt att en så ung musiker, blott strax över tjugo år, förmått tillägna sig det lyriska, lätta anslag som brukar kräva halva musikerlivet. Bara lyssna på Nu eller nu: introduktionen, ackompanjemanget, pianosolot … Måste ju vara en dubbelt så erfaren panist som spelar.
I Interlude är klarinetten som vackrast. En så fin melodi med både folkton och gammal svensk schlager. I Nu och nu (med text av Barbro Lindgren) och Hemåt igen sjunger Lisa Grotherus dessutom. Och musiken får extra kraft och tyngd. Nej, hon tar inte i och skriker. Hon sjunger lågmält. Ändå finns en underliggande vilja och kraft i hennes röst. Mer sånt. Mer sång!