Skivrecension

Dear love
Jazz Lira Gillar

Jazzmeia Horn and Her Noble Force

Dear love

Skivbolag: Empress Legacy
Format: DL
Recenserad av: Timo Kangas
Publicerad: 19 nov 2021

Dela den här recensionen:

Jazzmeia Horns två föregående album Grammy-nonimerades till bästa vokaljazzalbum och det skulle förvåna om inte Dear love går samma öde till mötes. Här har hon en femton man stark ensemble i ryggen, Her Noble Force kallad. Det är sorgligt nog ett unikum att en svart kvinna komponerar och frontar ett storband över ett helt album. Vi kan närmast kalla det ett Carte Blanche Calloway, efter Cab Calloways storasyster Blanche Calloway som enligt historieböckerna var den första kvinnan att leda ett manligt storband. 

Jazzmeia Horn and Her Noble Force rymmer bland andra pianisten Keith Brown, basisten Eric Wheeler och batteristen Anwar Marshall. Horn har arrangerat och producerat samtliga nummer själv – och även komponerat de flesta – men låter altsaxofonisten Bruce Williams och Hammondhummaren Sullivan Fortner agera musikaliska roder på skivan. En välplacerad stråksektion fyller ut ljudbilden på några låtar. 

Och så finns här självfallet ett av Jazzmeia Horns kännetecken: a cappella-sång. Hon har ju en stämma utöver det vanliga, vilket jag blev varse en gång på jazzklubben Fasching, där hon även gjorde ekvilibristiska scat-utfall. Här klättrar rösten hööögt upp i oktaverna i ett spår som He’s my guy. Horn kan obesvärat växla mellan sång, scat och talade passager, det flyter på som en naturlig växelgång i hennes varma uttryck. Ett uttryck som känns tidlöst, där jazztraditioner – ta bara den imponerande tolkningen av Billie Holiday-bekanta standardlåten Lover come back to me – möter samtiden i en musik som känns lika självklar som självsäker. 

Horn tar ut svängarna mer än på de två föregående albumen, varierar sig, blickar från nya vinklar – och hon lyckas. Må Jazzmeia Horns karriär bli minst lika lång som Blanche Calloways dito. (Ja, fast utan konkurser och annat elände.)


Fler recensioner

Annonser