Emma Josefsson

Dela den här recensionen:

Träblåsaren Emma Josefsson gör musik präglad av ett skandinaviskt ljus över amerikansk storstad, inte bara på grund av hennes fina Dexter-fras i tenoren och barytonsaxen som har den där ljusa Gullin-tonen med öppenhet mot den djupare botten. 

Kvartetten har ett lekfullt, självklart samspel som ibland åker ett par steg i Texas Johanssons långa rulltrappor. En platta präglat av ett självklart och idérikt spel inte bara från kapellmästaren utan även från den underfundige gitarristen Alf Carlsson. 

Emma Josefsson samlar flera tider – både ett svenskt och ett amerikanskt 1950-tal med nedslag hela vägen fram till dagens post-fusion-landskap i sin lur och i sitt skrivande. Stort plus till eleganta melodier och låttitlar som Sömnlös, rastlös, chanslös och Snabba tanten med Josefssons baryton som får en att drömma om en ny storhetstid för barytonsaxen. 

De va de är en debutplatta så självklar att man glömmer bort att de är de – en debut. Eller för att snacka Pughish: ”Dä ä bra, dä ä fint.”