Martin Lindholm

Dela den här recensionen:

På förra skivan Gryning tog han beslutet att spela alla instrument själv: ”Jag har varit med i många projekt som har runnit ut i sanden, så jag ville prova att göra allt hemma i min egen studio”, sade Martin Lindholm i en intervju i Hallands Nyheter. Till uppföljaren Daydream har Lindholm med sig trumslagare och basist, men piano och gitarr tar han hand om själv. Genomgående fina sångbara melodier på ett Metheny/Mays-aktigt sätt där man lätt kan höra en Nana Vasconcelos fylla i gitarr-piano-linjernas väv. Gitarren är Lindholms huvudinstrument och jag tilltalas av hans ton som är i linje med en tidig Metheny – ska strax sluta tjata om honom men Lindholm har också något av det folkiga tilltal, inte minst i Strange voyage eller valsen Dreams, som präglade den yngre amerikanen. Kan i stunder sakna ett tydligare utvecklat samarbete i bas- och trumspelet, det hade kunnat ge kompositionerna ett större djup, men i allt är det här en fin skiva i vad Lindholm själv benämner som fjälljazz.