Hanna Paulsberg Concept + Magnus Broo

Dela den här recensionen:

Hanna Paulsbergs kompositioner, eller sånger om man vill, är mycket melodiska och svängiga, men inte alltid det förväntade. Det var när hon råkade lyssna på Stan Getz hon kom in på jazzspåret som musiker, och det kan man förstå. Hennes ton är genomtänkt varierad och överraskande men mest inom tenorsaxofonens normala register.

Inledande Scent of soil smyger igång med små läckra pysanden och skrap från saxofonen, rösthummanden och ett vaggande piano, musiken på väg. Little big saxophone börjar som fritt och knotigt amerikanskt 1970-tal, som sedan vänder mot Sydafrika. Och låten Hemulen tar ferie är precis allt som Tove Janssons petimäter-hemul inte är, oförutsägbar, studsig och lekfull.

Piano, bas och trummor väver en tät och elastisk väv. Nytillskottet Magnus Broo på trumpet tillför en precist avpassad energi som höjer temperaturen. Han lutar sig framåt vilket fungerar bra ihop med Hanna Paulsberg som lutar sig tillbaka. Hans Hulbækmos trummor svänger med lätt hand och rullar fram nog så kantiga rytmer något i bakgrunden. Tryggve Waldemar Fiskes basfiol sjunger, petar i grytan och driver på, Oscar Grönberg vid pianot lägger ut klanger som kan vara tunga och lite vassa men oftast smidigt böljande.

Visst hör vi ekon av Abdullah Ibrahims piano, Mongezi Fezas trumpet, Sydafrikas 1960- och 70-tal med township-vibbar. Men sydafrikanernas situation var inte skandinavernas, så detta är en självständig tolkning i en trygg folkhemsomgivning, vilket tyder på både insikt och kärlek. Avslutande Bouncing with flower buds innehåller både frihetlig jazzhetta och bekanta gungande dyningar.