Rachel Baiman

Dela den här recensionen:

Det är svårt att förstå att det är samma Rachel Baiman på Cycles som på förra albumet, Shame. Bluegrass- och strängbandskänslan är till största delen utbytt mot självsäker, småruffig americana som lyfter in mer alternativa rockinfluenser (några rent akustiska låtar återfinns visserligen fortfarande). Däremot har Baiman behållit sin uppfriskande frimodighet vad gäller textförfattandet.

Enligt Baiman själv utgör Cycles en samling sånger om de många sätt vi förstör och återuppbygger oss som människor, familjer och nationer. Albumets första låt – Cycles – är tillägnad alla mödrar i världen och har bland annat hämtat inspiration från hennes svägerskas missfall; Wyoming wildflowers handlar om bilattacken i Charlottesville 2017 – ”White is the color they’re so proud of, well white ain’t a color just the abscence of”; Hope it hurts handlar om hur hon fick sparken av sin agent via e-post – ”I’m not so damn naive, don’t tell me that you still believe in me”; Ships in the night är berättelsen om ett par som längtar efter såväl relation som oberoende på samma gång. 

Musikaliskt är Cycles ett habilt album, som kanske saknar de riktiga topparna, men Baimans rättframma ärlighet gör den trots det väl värd att lyssna på.